Steely Dan är en grupp jag upptäckte i samband med att Michael JacksonsBillie Jean var en hit. Många artister mixade den med olika låtar och jag fastnade för Clubhouses mix mellan Billie Jean och Steely DansDo it again. Upptäckte sedan en samlingsplatta med Steely Dan i min favoritbutik Tiffany Record Store i Enköping, en butik jag besökta dagligen och älskade. Jag lyssnade på skivan och föll direkt. Så enormt mycket bra musik och helt enkelt så fantastiskt underbart bra. Fantastiska melodier och riktigt välgjord musik som föll mig direkt i smaken. Köpte den och sedan alla andra av Steely Dans skivor på LP ifrån Ginza. En del skivor lyssnade jag mer på än andra men den låt som nu är min favorit missade jag ursprungligen. Det var min dåvarande flickvän som fick upp mina ögon för Babylon sisters. Vi skulle bila till England och hon hade då spelat in mixband med musik från olika Cd-skivor jag hade. En av dem var en annan greatest hits än den jag först köpte på LP. Min dåvarande flickvän valde skivor på måfå och tog en låt från dem utan att egentligen veta vad det var för låt. Ett spännande sätt att få ihop ett band med låtar man annars inte lyssnade mycket på.
Efter den semestern älskade jag denna låt och jag gör det än idag. babylon sisters är en av de bästa låtar som gjorts. Nästan allt med Steely Dan är bra och jag kommer att återkomma till dem. Lyssna och njut... ni kommer inte ångra er.
I början av 80-talet kom en hel del underbara sommarplågor från England, låtar som man för alltid förknippar med sommar. Style Council och Dream Academy är två exempel på grupper som gjorde sådana låtar. Men de som gjorde det bäst och som gjorde en låt jag älskat ända sedan 1982 så den kom var The Lotus Eaters. The first picture of you var den mest spelade låten på engelsk radio 1983 och även i Sverige blev det en liten hit. Tror dock de flesta här hemma glömt bort den nu men för mig väcker den alltid känslor från de första somrarna som tonåring och den frihet och glädje jag då kände.
Den fungerar även när det inte är sommar. Nu när jag lyssnar på den en sen vinterkväll är den som en mjuk filt som sveper in mig och värmer mig och mitt hjärta. Detta är pop då det är allra bäst.
Som den trogna bloggföljaren vet så gillar jag spansk musik. Kanske för att det får mig att längta tillbaka till varma, sköna, trevliga Spanien!? Men även för att det ofta är fruktansvärt bra och många har riktigt bra röster. Jag har lyssnat på en hel del spanska artister för att hitta skivor jag kan köpa nästa år då jag räknar med att besöka Spanien igen och då fann jag Rojas. Jag vet inget om honom men bra är det :)
Riktigt skön röst och skön, lite lugnare musik. Hela skivan är bra och kommer bli ett givet köp.
Fairground attraction slog igenom med låten Perfect 1988. Jag tyckte att låten var Ok men det var ingen direkt favorit. Jag vet inte vad som fick den att fastna och vad som ledde till att jag köpte CD:n. Tror det kan ha varit för att en tjej jag gillade spelade och pratade om de hela tiden, men det var så länge sedan så jag kanske minns fel. Perfect är nu en låt jag fortfarande gillar men den var långt från bäst på CD:n. Tidigt fastnade jag för låten Clare. Även här vet jag inte varför. Kanske för att Eddi Readers röst aldrig låtit så bra som den gjorde i den låten eller för att det helt enkelt är en fruktansvärt bra låt. Hela skivan "First of a million kisses" ligger mig varmt om hjärtat och är en sådan skiva jag aldrig kan lyssna klart på. Nästan varje låt är så bra att jag spelar om låtar direkt efter jag hört dem och då hinner jag aldrig komma till slutet av den :)
CD:ns omslag (som ni ser upp till vänster) kläds med en bild av den fantastiska fotografen Elliott Erwitt. Bilden i orginal kan ni se här: http://theonlinephotographer.typepad.com/.a/6a00df351e888f88340120a6c485e0970b-800wi
Jag hade en granne när jag var ung som alltid köpte LP-skivor med artister som ingen annan kände till. Ibland tror jag att han gjorde det mer för att vara speciell och udda än för att han verkligen gillade musiken. Trots detta lyckades han ibland hitta riktigt bra musik; Fixx, Blanket of secrecy och Planet P för att nämna några av de riktigt bra artisterna.
Planet P leddes av den förre Rainbow-medlemmen Tony Carey (som senare hade en solohit med A fine, fine day som kommer med i bloggen längre fram). I början av 80-talet gjorde de två skivor som var helt OK. Ser på Wikipedia att de gett ut tre skivor i slutet av 00-talet men de har jag inte hört. Why me? var deras stora hit och för mig är detta en av 80-talets allra bästa låtar.
Marie Fredriksson är och har alltid varit bättre solo än i Roxette. Vemodet och känslorna i hennes sånger är fantastiska. Allt hon gjort är definitivt inte bra men skivan Den ständiga resan innehåller en del otroligt bra låtar. Kanske beror mina känslor om den skivan på var jag befann mig i mitt liv?! 1992 var ett år då mycket hände och en stor del av mitt liv var vemodigt. Maries skiva passade mig bra just då och nu då jag återfunnit den så kommer känslorna tillbaka. Sedda med lite distans så känns de bättre än de gjorde då. Mellan sommar och höst får denna gång illustrera denna skiva men det finns fler pärlor på den. Marie Fredriksson – Mellan Sommar Och Höst
Michael har en fantastisk röst som man hört köra ofta utan att vara medveten om att det är en storstjärna som körar. Han har medverkat på skivor med Steely dan och Mauro Scocco mfl. Han är fd medlem i Doobie Brothers, ni vet, de med Long train running (som kommer senare i bloggen :) ).
Han har en djup, skön röst och även om han numera inte sjunger så mycket westcoast så är han en sångare som gjort mycket bra i den genren.
Bäst är I keep forgettin´ som är en av mina westcoastfavoriter. låten samplades av Warren G och Nate Dogg i deras låt Regulate, som ju var en hit för en hel del år sedan.
Förra årets favorit på Spaniensemestern. Pignoise är ett rock/punkband från Spanien som hade en dunderhit med Estoy enfermo. En låt där de hade hjälp av Melendi, en annan bra och populär spansk artist. Jag slås ofta av att så många spanska sångare har så bra rockröster. Men behöver inte förstå vad de sjunger, det låter förbaskat bra ändå.
Sångaren i Pignoise, Alvaro, kunde vi lika gärna ha sett i toppmatcher på TV:n då han var lovande fotbollspelare i getafe och Real Madrid. men en skada stoppade karriären och under rehabiliteringen lärde han sig spela gitarr och nu gör han så här bra musik :)
